Havsvandraren

Tankar över en öl

Flaskan var kall. Tillräckligt kall för att bordet under den skulle få en liten pöl med friskt klart kondensvatten.

Det måste vara det ultimata testet tänkte Sven. Om ölen du tar in på en uteservering blir blöt av kondens då är du tillräckligt långt söderut. Tillräckligt långt för att livet ska vara något så när drägligt. Den smakade ljuvligt i solen.
Han försjönk åter i tankar. Förstrött petade han bort små bitar av etiketten samtidigt som han tänkte på hundarna. Hamnens hundar. Han vaknade till med ett ryck när den Italienska kyparen ställde ner en ny Ichnusa med en smäll på det lilla bruna barbordet. Lite som en markering att nu var det dags att vakna ur dagdrömmandet.

Alltid vit skjorta och svarta byxor. Alltid män.

Kyparna i Italien följer vissa mönster. Mannen i vit skjorta stirrade stint på Forgusson. Inte direkt i ögonen, nej snarare någonstans uppe på hjässan. De gjorde ofta så. Det blev förmodligen för personligt annars. Den stumme stirraren behövde inte hålla ut så länge. Forgusson förstod budskapet. Förstrött så fiskade han upp ett par Euro ur jackfickan och släppte nonchalant ner dom på den lilla silverbrickan som nu fanns bredvid ölen. ”Grazie” sa han lite världsvant och nickade. Han gav klartecken. Mannen behövde inte komma tillbaka med de tjugo centen. Det var bra så.  Jämna pengar.

”Prego”. Svaret var givet. Alltid Prego.

Var va han? Jo, hundarna. I hamnen där han övervintrade huserade en liten grupp med hundar som förmodligen både vaktade och var sällskap åt hamnkaptenen. Trevliga jyckar.

Sven gillade hundar. Han var mer hund än katt i själen.

Han log förtjust. Hund skulle det bli när han kom hem. En alldeles egen Jack russel. En kompis. Han såg verkligen fram emot det. Det var en av hans planer. Han behövde planer, det drev livet framåt.

Men de i hamnen, hanen och de två tikarna, besynnerliga.

Mannen till vänster om honom bläddrade med stor omsorg och nästan lite omständligt fram en ny sida i L’Unione Sarda. Han lusläste sporten. Fotbollsresultat. Sven mindes ett fotbollsreferat från Italien. Det måste ha varit en Engelsk tidning.

”Man skulle ha kunnat tro att det var på liv och död. Men inget kunde ha varit felaktigare. Det var långt mer allvarligt än så”. Italienare och fotboll var ett speciellt kapitel. Mannen drog sig lite mera åt vänster när han kände Forgussons blickar mot tidningen. Att läsa sporten var en privatsak och inget man delade med okända människor i en bar.

Tankspriddheten hade nu nästan utplånat etiketten på ölflaskan. När Sven var försjunken i tankar så levde tummen ett eget liv. Obevekligt så petade den bort bit efter bit av den svartvita papperslappen som stolt förkunnade att flaskan innehöll Ichnusa. Det traditionella sardiska ölet från Assemini. Gott och billigt tyckte Sven men kanske en aning blaskigt för att vara perfekt. Det var då det slog honom. Etiketten. Den hängde ihop med hundarna. Eller snarare. Tankarna hängde samman. Den där besynnerliga väven som formades i huvudet när han bara lät det ska utan att styra och ställa med det.

På etiketten fanns ett antal symboler.

Svarta och röda mot vit botten. Symboler som hade fått en svensk kulturredaktör att få erektion av blotta tanken på krönikan han skulle få skriva i morgondagens tidning.

På det vita papperet fanns fyra ansikten i profil. Alla var exakt likadana. Det var stiliserade övertydliga avbilder av afrikanska män. Ring i örat, platt näsa och stora läppar. Förmodligen så var dom Morer. Inte nog med att de var svarta män, de hade alla en bindel för ögonen. Det fanns något grymt över det hela som förde tankarna till avrättningsplatser och ond bråd död. Symboliken kom från den Sardinska flaggan.Sven hade låtit sig berättas att det var en kvarleva från en svunnen tid då man ville markera med tydlighet vad som väntade inkräktare.

Forgusson gned sig över hakan och tittade tomt mot mannen med tidningen. Etiketten var lite provocerande. Den påminde honom om näthatet och hundarna.

Det gick snart inte att läsa en enda kommentar på internet utan att mötas av detta hat.

En sprutande ilsken avsky mot allt som var annorlunda eller avvikande.

Sven tog upp den bruna flaskan och lät det svala ölet rinna ner i strupen. Han njöt av det friska mjödet. Det var få saker som fortfarande gav en sådan njutning som en kall öl i solen.

Han ställde ner flaskan och reste sig upp. Det hade börjat och skymma och staden hade fått längre skuggor. Solen värmde inte lika skönt över ryggen längre. Han nickade flott mot kyparen och slängde ur sig ett ”arrivederci” för att markera att här var det en man från den stora världen som lämnade bordet.

När han drog på sig den svarta vinterrocken så såg han det klarare.

Källan till hatet. När man blir sparkad så tar man ut det på någon.

Den stora vita hanen i hamnen och den unga tiken tillhörde toppen av gruppen. Under en hel vecka så hade de gjort livet surt för den äldre tiken. Den gamla malätna loppsäcken var längst ner.

De etablerade, framgångsrika, starka hade jagat henne runt hamnen och inte missat ett tillfälle att ge henne ett tjuvnyp för att sätta henne på plats. Hon visste sin plats, det syntes på svansen och öronen. För henne fanns det bara ett sätt att ta ut sin frustration. Hon gav sig på den ensamme utlänningen som luktade och pratade lite annorlunda. Forgusson kände fortfarande lite av skräcken när hon kom farande och med ett morrande försökte att dominera honom. Lösningen verkade plötsligt självklar. Sluta jaga TinTin på kulturhuset och satsa på lite gammal hederlig utjämning av de växande klassklyftorna. Helst nu, innan det gick käpprätt åt skogen. Det fick nog bli en insändare när han kom ner till båten.

Sven drog jackan tätare runt kroppen och gick med bestämda steg hemåt genom den allt mörkare  staden.

You Might Also Like