Krumelurer

DaO

 

 

Ur mörkret

Mot himlen

 

Jag startar tidigt

Det gryr

Jag knyter mina vandringsskor på den lilla balkongen och ovanför mig finns det stjärnor på den svarta nattens tak. Om det hade varit tyst så hade jag förmodligen fallit i gråt, så vacker är morgonen. Hundarna hör mig inte. Vinden håller låda. Jag tassar trots detta ut ur byn. Om tiken blir varse så kommer hon att följa mig.

Jag startar i mörkret och går upp mot ljuset. Längs dammiga små stigar. Precis där man korsar vägen och bergets brant tar vid så börjar det ljusna.

När jag valde vandringar i våras så var detta ett av de första spåren jag gick.  Hjärtat slog riktigt hårt. Det skrämde mig och jag tog mig ner mot havet och valde andra vägar

I den fösta riktiga branten tänker jag på micke. Precis så är det. Livet är inte en platt yta. Det sluttar uppåt vilket gör att man alltid måste gasa om man ska någonstans. Alltid. Du kan inte går runt och känna efter. Du kan inte vänta in rörelsen. Du måste erövra kraften själv. Hitta lusten att leva. Varje förbannade morgon.

Jag trycker på så skorna halkar i smågruset. Lutar mig lite framåt och kör.

Våren är en sjuk tid för mig. Den har alltid varit det. Jag drabbas av någon form av depression light. Tror det hänger ihop med ljusets återkomst och den eviga pollenplågan. Tidigare i livet så var jag tvungen att strida eftersom arbete krävde min kraft. Numera så tar jag det med ro. Det är helt enkelt en period där inte så mycket blir gjort. En tid av vila.

Men i kurvan efter den lilla stigen så släpper allt.

Jag sträcker ut. Det finns inget stopp

Jag flyger fram

Man vill gärna sätta stora adjektiv på allt som sker men den här stunden förtjänar

Jag kommer ur den mörka dalen med kraft och kärlek i hjärtat.

Precis innan toppen så stiger solen över kanten.

När jag sätter mig längst där uppe på berget så flammar hela världen upp i färger och ljus under mina fötter. Havet och kullarna är så vackra så att jag väljer att inte visa bilden jag tog. Den kan inte på något sätt göra stunden rättvisa.

Längst där uppe, nära himlen och ljuset så genomfars jag av en lycka

Den är stor

Detta är

Innan vandringen ner så samlar jag ihop mig.

Mina vänner. Mina älskade vänner. Förlåt mig min tystnad just nu men jag måste hitta en ny väg. Det jag har sett och upplevt gör en fortsatt resa efter de gamla spåren omöjlig. Vart ska jag nu? Vi får se. Jag har sett haven så kanske blir det bergen. Jag har sökt sanningen så kanske blir det bara att vara nu. Att vara i stället för att göra. Vi får se.

Jag vill inte stå i vägen för mig själv

Gå runt i ett motstånd mot mig själv

I en motsatts till mig själv

När jag utvecklade förmågan att vara medveten om mig själv. Att se mina egna handlingar och tankar, i samma ögonblick som jag lärde mig att veta att jag vet, så föll jag utan nåd

När jag första gången upplevde tanken om, insåg möjligheten att, ha kontroll över mig själv

Då blev jag rädd

Så, om du saknar mig eller bara vill sitta en stund med mig längst uppe på berget och fundera på vart just du ska gå, packa din väska, din kamera och dina kritor och kom ner

I stället för att bara se små skivor av varandra på sociala medier. I stället för att läsa ord som inte på något sätt kan beskriva allt det fantastiska som du och jag är en del av, kom ner så kramas vi lite med livet

Ur mörkret

Mot himlen

Ni hittar mig här

plus tre fem ett nio sex noll noll fem ett ett ett ett

 

En vän skrev så fint

Det får illustrera tanken om den nya vägen

Jag är inbäddad i en sådan mjukhet och stillhet. Tack för detta fantastiska lugn som nu sipprar ut i min kropp. I dag är jag marken, jag är träden, de små lekande regndropparna på min panna.. 

You Might Also Like