Krumelurer

En fransk kyss

 

 

”Jag har inte tid med detta just nu. Kan jag lita på dig?”  Hon hade små vackra händer och svarta tatueringar på den vänstra armen. Hennes kropp var tunn och hård av målmedveten träning under lång tid.

Marie hette hon och hon bröt oemotståndligt på franska

På kopian av papperet framför honom på skrivbordet så hade hon verkligen präntat sitt namn. Bokstav för bokstav. Det första försöket hade misslyckats och han hade låtit lite onödigt sträng, det var ju trots allt hans fel, när han förklarade att nu var det sista chansen att trycka ordentligt så att all text skulle synas på papperet under för dom hade inte fler blanketter och hans parkeringstid skulle snart gå ut.  Hon hade tittat trotsigt på honom, knyckt så där underbart fransk på nacken och fnyst något ohörbart innan hon åter fortsatte med  det mödosamma präntandet i alla de små boxarna som skulle fyllas med text som skulle gå igenom och även synas på arket under.

Han visste redan där att han var hopplöst förlorad. Hon var helt enkelt ljuvlig.

I kanten på det första papperet, det som hon skrev så svagt på att det inte syntes igenom på det undre papperet, hade han skrivit ner namnet på restaurangen som dom möttes på. Hon hade bara slängt ur sig något dagen innan när hon stod där med gråten i halsen på den där trottoaren en bit upp från det stora köpcentret i Cascais.

”Restaurante Jackpot,” hade hon sagt. ”Vi ses i morgon bitti klockan elva på Restaurante Jackpot. Det ligger strax över gatan vid casinot i Estoril. Hittar du? Kan jag lita på dig?”

”Jag fixar det”, han hade verkligen bemödat sig om att låta lugn, trygg och faderlig. Hon behövde det just där och då. Bilen var hennes mammas och dottern stirrade skräckslagen genom fönstret. Tiden rann iväg och hon var nära gränsen. ”Stay cool. Jag kommer vara där i morgon på tid och allt kommer att ordna sig”. Hon samlade sig och tittade för första gången ordentligt på honom där han stod i keps och helskägg  i skuggan som blev allt längre. Kunde hon lita på en okänd man som hon bara hade känt i tre minuter. Efteråt så förstod han att det var där det hela började. När en kvinna bestämmer sig på allvar för att lita på en man så går hon över en inre bro. En bro som leder vidare.

”Hjälp. Allt blev fel. Vi måste ses igen” hade hon textat dagen efter. Han hade allt kvar i sin telefon och vårdade ömt dessa rader som fortfarande fick hans mage att glöda.  Banken hade inte accepterat papperet. Det var inte så konstigt eftersom ingen av dom talade Portugisiska och mycket av det som blev skrivet var rena gissningar. Nu hade hon fått det hela översatt och ville ses igen. Passade cafet som låg i samma hus som hennes bank, mitt emot hotel Londres, på Avenida Fausto de Figueiredo? Passade det klockan tolv i morgon?

Han kom allt för tidigt och satt redan med en kaffe vid det lilla runda bordet när hon kom infarande. Lite skönt Franskt försenad i träningskläder och med en bag slängd över axeln. ”Förlåt, förlåt, våran tränare ville inte släppa oss på tid”, dom pussade på kind och blev stående väldigt nära allt för länge. Ingen sa något först men när det blev lite pinsamt så tog han taget och sa ”ok, låt oss få det här överstökat nu så vi kan gå vidare med våra liv. Solen lyser där ute och det är redan vår i luften”

Den här gången så gick det snabbt. Dom var vana nu och visste vad som skulle fyllas i. När den sista boxen var tickad så satt dom länge och samtalade förtroligt. Hon var trettioåtta år och dansare. Först på baletten i Paris, numera, när åldern inte medgav den svåra dansen, del av en grupp som turnerade runt i Europa med någon typ av burlesk dans. ”Du måste komma och titta på oss någon dag” hon talade fritt den här gången, utan bekymmer, och deras samtal avbröts allt som oftast av små underbara skratt. Hon rökte oavbrutet. Hon satt inte still en sekund. Hennes kropp var laddad med energi.

Han var hänförd och ville aldrig att detta skulle ta slut

Dom gick tillsammans till banken som hade hand om försäkringen och den unga kvinnan bakom disken i det runda landskapet mitt på golvet var nöjd när hon tog emot deras gemensamma ansträngning. Allt var rätt och inget saknades. Han förvånade sig själv med sitt lugn och sin närvaro när han till sist, strax innan dom skildes inne på bankkontoret, tog hennes hand och föreslog ett glas vin vid tillfälle. Hon sken upp som en liten varm vårsol, kysste honom ömt på kinden och sa med sin oemotståndliga franska accent ”with plesure”

Han hade bokat rum på Albatross. Det gamla anrika hotellett som låg så oerhört vackert på en klippa nere vid havet. Det var en del av den nya tiden att inte tveka. Att förstå att det som ska göras måste göras nu. Det fanns snart inget sedan kvar. Han hade alltid drömt om ett möte med en vacker kvinna på ett hotell vid havet. Hon hade ordnat barnvakt och när dom möttes i lobbyn så var hon vackert nervös. Klänningen och skorna berättade att hon tog mötet på allvar.

Dom hade delat på några smårätter från havet och till sist tömt två flaskor med kallt vin. Samtalet hade flutit. Händer hade mötts.

Rummet låg uppe på andra våningen i ett hörn av huset. Fönstren var stora och nedanför låg havet. Den stora sängen var magnifik och bäddad med underbart mjuka vita tyger. Dom hade duschet tillsammans.

Nu satt han vid bordet i huset på berget och fingrade på telefonen. Det hade varit tyst i en månad . Hon hade plötsligt stängt dörren inom sig, klätt sig och mitt i natten lämnat rummet vid havet. ”Jag måste gå nu”, hade hon forcerat fram med spänd röst utan känslor. ”Vi reser mot porto i morgon bitti och jag måste vara allert för vi ska uppträda direkt när vi kommer fram. Jag blir borta ett par veckor minst”

Sedan ingenting.

Han hade vankat runt i plågor. Saknat. Trånat. Förtvivlats.

Tysnad

Han ville ringa men vågade inte. Han orkade inte med om hon skulle låta avvisande och ointresserad.

Han väntade på sitt berg

Han längtade efter en ung kvinna som han mött i en rondell ovanför Jumbocenter en dag i januari. Hon som redan hade varit i rondellen och som han hade skrapat av halva fronten på när han trängt sig in utan att se sig för.

Hon som var så otroligt närvarande och intensiv. Hon som bröt så vackert på franska.

Inget kunde vara vackrare, tänkte han.

Detta var vad livet handlade om

Han tryckte beslutsamt på den gröna luren

You Might Also Like