Krumelurer

I am here for you

 

Brutaliteten var anmärkningsvärt stor i det uppvaknande som följde på den tio dagar långa perioden av lugn och stillhet, det lugna sinnet behölls bara fram till den långa sträckan med renoveringar och ombyggnationer av motorvägen mellan Biarritz och den Spanska gränsen. Där, i kaoset och jagandet efter en framkomlig väg mitt bland dåliga franska skyltningar, så brann säkringen. Igen.

Väl i Bilbao så var allt nästan som vanligt, eller kanske lite värre än vanligt då kontrasten blev så stor och tydlig. Det gick liksom att se vad den moderna världen gör med oss. Första kvällen så jagade jag gata upp och gata ner efter en sylta eller någon form av mindre restaurang som serverade något annat än dessa förbannade tappas mitt bland skrålande och öldrickande människor på trottoaren. Det visade sig vara stört omöjligt. Trängsel, trafikbuller, skyltar, texter, händelser, röster, regn. Jag slutade på mitt rum med en extremt överskattad måltid serverad av en roomservice som menade att jag inte var i stånd att bedöma om det var bra eller dåligt. Om jag förstod den stressade spanjoren rätt när han kastade igen dörren framför ansiktet på mig så var missnöjet med maten bara en följd av min tvivelaktiga bakgrund och min status som tillfällig besökare i staden.

Kvällen avslutades med maniskt paniksurfande. Sedan tog natten vid.

Alla som någon gång läst en bok eller skrift, eller besökt en föreläsning, som behandlar ämnen som rör livsstilsförändringar, kost, miljöförstöring eller filosofi vet att de första timmarna som följer så är man helt övertygad om att detta is the shit och nu ska det bli andra bullar. Framför en ligger ett helt nytt liv och man förvånas över att man inte har förstått detta tidigare. Ibland är man helt lyrisk.

Med detta som fond så vill jag nu vara lite försiktig i mina åtaganden.

Veckan kan dock komma att betyda vissa små förändringar i min vardag. Det är i alla fall inte helt otänkbart.

Om vi börjar med maten. Vi åt veganskt vegetariskt  i tio dagar. Jag var laddad och förberedd då min tanke om detta var att det skulle bli en prövning. Skulle jag stå ut? Skulle mitt psyke palla? Skulle jag drömma om Italienska vitlökskorvar om natten? Skulle min mage sluta att fungera? Jag kan nu lugnt påstå att om om någon skulle införa ett förbud mot kött och andra produkter från djurriket, så kommer ni alla att överleva. Ni kommer till och med att lära er att uppskatta det hela. Man går aldrig hungrig från bordet och magen kommer faktiskt, efter många år, tillbaks till sin forna form där den fungerar oklanderligt dygnet runt och blir helt smärtfri. Ibland var det till och med riktigt gott.

Vi diskuterade detta med vegansk mat i dom små grupperna och jag bestämde mig för att helt acceptera anledningen. Det finns inget moraliserande utan detta är helt sprunget ur omtanke om andra levande varelser och  om moder jord.

Maten intas alltid under tystnad. Nobel, värdig tystnad. Det finns något nästan sakralt över detta. Hundratals människor som tyst inväntar sin tur i kön och försiktigt, och med omtanke, fyller sin tallrik med mat från växtriket. När man väl sitter vid det långa bordet så samlar man sig en stund och tänker lite på alla dom som har slitet för att detta ska komma mig till del och för allt vackert och gott som naturen erbjuder oss. När alla är på plats så läser ansvarig munk en lite text. Här har jag lite svårt att finna rätt ord men läsningen är så vacker. Så vacker. Lugn, tyst och mjuk. Med perfekt tonation. Även i detta så bemödar man sig att visa uppskattning. Jag kommer att själv börja läsa denna lilla text vid mina måltider då den minner om något som vi totalt har glömt bort i våran industrialiserade överflödsvärld. Vegan eller inte. Detta talar till mitt hjärta.

 

This food is a gift of the earth, the sky, numerous living beings, and much hard and loving work.

May we eat with mindfulness and gratitude so as to be worthy to receive this food.

May we recognize and transform unwholesome mental formations, especially our greed and learn to eat with moderation.

May we keep our compassion alive by eating in such a way that reduces the suffering of living beings, stops contributing to climate change, and heals and preserves our precious planet.

We accept this food so that we may nurture our brotherhood and sisterhood, build our Sangha, and nourish our ideal of serving all living beings.

 

Trettio gånger ska man tugga. Trettio malanden med käkarna. Sedan är maten redo för nästa steg i matsmältningen.

Den tar vi utan tvekan med oss

Mellan måltiderna så arbetar man eller så promenerar man. Alla hjälps åt att hålla allt i ordning. Det städas, krattas och klipps mest hela tiden. Om ni frågar mig så var det riktigt kul att jobba i en grupp igen. Det var länge sedan för min del och trots regn och elände så njöt jag faktiskt av den kollektiva känslan när vi sågade och bar det som hade tagits ner efter vintern. Även måltiderna blev en helande sak för mig då vi satt tätt, tätt och känslan av samhörighet och gemenskap var stor och varm.  Allt arbete och alla vandringar görs om möjligt under stort fokus. Där och då. Ingen annan stans. Man sätter ner sina fötter som om ens liv var beroende av att det och man sågar sina grenar utan att tankarna vandrar. Underbart.

Detta tar jag med mig.

Munkgruppen består bara av män, och några enstaka par bland oss besökare. När jag frågade om detta så menade man att det nog var bäst för alla att man höll isär dom olika könen i den täta samvaron. Jag kan bara hålla med. Det var skönt att slippa spela och putsa fjädrarna hela tiden. Här kunde man koncentrera sig på att vara tillsammans utan några som helst under eller övertoner. Detta underströks flera gånger då vi gjorde två dagsbesök hos nunnorna och de kvinnliga besökarna som bor ett par kilometer bort. Jösses vilka kvinnor. Halleluja. Ett riktigt vackert ansikte med rakat hår och en mun som talar tyst och mjukt är näst intill oemotståndligt. Gubbe som jag är så fick jag verkligen anstränga mig för att behandla även denna grupp likvärdigt, fördomsfritt och med stor respekt. Inget sneglande på tighta bakar, inga inställsamma ord i förhoppning.

Även detta tar jag med mig in i framtiden

Ett skäl så gott som något är min ilska. Jag är ofta väldigt uppspelt och lite arg. Därför söker jag mig nya vägar. Därför intresserar jag mig för människor som kan ge vägledning och tankar om metoder för att slippa denna mara. Mitt liv har levts i skuggan av min inre ilska. Detta har förminskat mig och gjort det hela mindre och bland helt bortkastat. Respekt, medkänsla och kärlek är något jag vill byta till.

Den Zenbuddhistiske, Vietnamesiska munken, Tich Naht Hahn har tolkat Buddhas skrifter och skapat denna grupp av människor som försöker leva och lära utefter det han lärt. En stor del kretsar runt meditation, andning och promenader under stor närvaro. Inget hokus pokus med andra ord. Allt är straight forward och kan lätt förstås med hjälp av upplevelser som man själv har haft genom livet.

Den tredje dagen fick jag så en chans att pröva mina nya vingar. Jag hade nästan sett fram emot det lite. Ett känsloutbrott som lät sig testas. Det var dom små påsarna av papper som man lade tet i innan det hamnade i koppen med varmt vatten som plötsligt var slut en morgon. Tanken på att äta sin frukost utan te fick mitt blod att koka. Vem var ansvarig? Jag befann mig mentalt plötsligt i en hotellreception. Jag hade minsan betalt för detta och krävde nu att det omedelbart åtgärdades då min närvaro och person var så oerhört viktigt att det var helt omöjligt att vänta en endaste sekund på en lösning. CAAAAPICH! Den lilla munken i hörnet inne i köket hoppade högt när han hörde min torndönsröst. Som tur var så förstod jag alldeles omedelbart att detta inte var varken platsen eller tiden för att ge utlopp för min ilska. Tyst bad jag om ursäkt och hastade sedan ut i naturen för att försöka bringa ordning i kaoset.

Ilska, precis som alla andra känslor är en kroppslig känsla. Testa ska ni få se. Med lite träning så kommer ni att kunna peka ut den rätt precis i kroppen. Med lite mer träning så kommer ni att kunna betrakta den för vad den är, en känsla i kroppen. När den irriterade rösten i ert medvetande dyker upp och förklarar den där känslan ni har i eran kropp, alltså varför ni är så jävla förbannade, då ber ni bara rösten att få återkomma då ni just nu bara vill betrakta eran väl definierade känsla i kroppen.

Först trodde jag inte att det var sant. Sedan drabbades jag av en ofattbar kärlek till allt. Jag fylldes av en sång. Jag skrev meddelanden till mina barn mitt på blanka förmiddagen. Jag var tvungen att berätta hur mycket dom egentligen betydde för mig och för mitt lilla liv. Jag grät. Jag letade efter en människa att krama. Jag kramade träd.

En varm vacker röst sjönk oavbrutet inom mig

 

And you can tell everybody this is your song

It may be quite simple but now that it’s done

I hope you don’t mind

I hope you don’t mind that I put down in words

How wonderful life is while you’re in the world

 

Detta mina vänner, detta tar jag med mig in i framtiden

På engelska heter det Compassion. Ordet betyder på något sätt mer för mig en det svenska medkänsla. Det är något som vi håller på att tappa bort. Något som är så viktigt att det löser i stort sett allt om vi bara kan hålla det nära oss och praktisera det i vardagen. Detta tillsammans med lugnet som jag till sist hamnade i och spegelbilden jag såg av mitt avslappnade ansikte, och dom värmande orden och kramarna jag fick av mina medmänniskor, det kommer att vara något som jag vill återvända till många, många gånger innan jag dör. Det är plötsligt väldigt viktigt och kanske den enda vägen framåt. Ett litet och enkelt liv i kärlek och harmoni. That is all I ask for

Det tar jag med mig in i framtiden.

Kommer någonting någonsin att bli som förut?

Vi får se, vi får se

Det största och finaste du kan ge någon, och faktiskt även dig själv, är din absoluta närvaro. Det är allt som behövs. Det är allt som just nu saknas.

I am here for you

Kram på dig

 

 

 

 

 

 

You Might Also Like