Krumelurer

Inspiration

 

Det måste te sig lite märkligt att en person först skriver att han inte vill bli någon fotograf och samtidigt postar inlägg som just behandlar ämnet.

Ni är inte ensamma om detta lite förbryllade veck i pannan. Jag kämpar själv med motsatsen som uppstår.

Tog lite bilder i går, kokade mig en god kopp kaffe och satte mig vid den stora skärmen vid skrivbordet. Efter att alla är nertankade så öppnar jag dom och det tar inte mer än trettio sekunder så får jag en egendomlig oro och ångest i kroppen och jag lämnar platsen vid bordet och återkommer inte mer den dagen.

Varför är det på detta sättet?

Det kan vara för att det är fullständigt uttjatat. Det kan vara för att det inte inspirerar mig längre. Det kan vara för att det jag gör inte har någon verkshöjd överhuvudtaget. Det kan vara så mycket. Märkligt är det i alla fall att samtidigt vilja ta tag i det och i andra ändan på något sätt vara genomtrött på hela grejen och nästan avsky hela kalaset.

Ibland undrar jag om det är själva prestationen som skrämmer mig

Vid läggdags så hittade jag en podd på nätet det var en intervju med en fotograf som jag träffade för ett par år sedan. Jag lyssnade länge innan jag släckte sänglampan och insåg att han nog är en av de få i yrket, kanske en av de få människor till och med, som jag verkligen respekterar.

Denna man är på riktigt

“To me at this point, what photography is about, the only thing I care about when it comes to my work or other people’s work is ‘what is this person trying to say?’, ‘what lies behind all this?’. That’s what I respond to in work is, ‘what is this person trying to say and is it being done honestly or is their something deceptive about it or is there some kind of corner cutting or is it too clever? Those are the things that influence me. It doesn’t matter [whether it’s] colour, black and white, digital, conceptual, documentary. It’s the spirit behind it that moves me.”

Mina damer och herrar, Matt Black

 

 

Podden

You Might Also Like