Krumelurer

Lall

 

Det regnar

Plötsligt så står jag inte ut

Jag flyr

Det har gått bra i tre veckor. Inomhuslivet har lockat med annorlunda aktiviteter och mycket har blivit gjort, men nu får det räcka. Min kropp skriker efter ljus och värme.
Med ultralätt packning så tar jag mig via Madrid till norra Teneriffa. Bokar uppe på Teides slutningar. Snålar som vanligt och hamnar i källaren. Att jag aldrig lär mig. Kollar i receptionen om det går att flytta upp i ljuset. Blir ett litet annat pris då säger den näbbiga i receptionen. Står ut.
Hamnar på hotellets terass. Raggar på en tysk tant. I min ålder. Vaknar med råångest. Inser att nu är det kört för min del. Varför lyssnade jag inte på min vän för tio år sedan. Han var benhård. ”Kör nu eller glöm hela grejen. När du blir sextio så är det ingen som vill ha dig”. Jag flamsade bort det och sköt allt framför mig. Nu står jag här och är gubbe. Dom som vill mig något är helt ointressanta. Precis som jag är för dom som väcker mitt intresse. Vilket mörker. Betraktar. Varför är alla män så bleka? Varför lallar dom runt bakom sina kvinnor som utvecklingsstörda barn? Vad vill dom? Vart ska dom? Lyssnar på samtalen runt mig. Den enda gången en man sträcker på sig är när han får mästra fritt vid bordet efter lite öl. Då låter han sitt självförtroende tala. Annars tiger han och lallar med. Vilket mörker. Inser att Spanjorerna äger i min värld. Maten, männen, kvinnorna, språket och hettan. Dom har allt. Portugal är som en beige kompis vid sidan av. Förlåt mig min portugisiska vän men jag har sagt det hela tiden. Ni är en lillebror i allt. Spanien, matadoren bland Europas länder, härskar. Jag njuter av min plan. Jag lägger en grund. Om några år så kan jag bo precis var jag vill. När jag vill. Hur jag vill. Då ska Spanien få bekänna färg. Jag har oändliga trappor hem. Från staden till sängen. Uppför. Uppför. Jag som aldrig tränar tar täten. Återigen alla lallande män. Dom stånkar och stönar. Fettet hoppar. Benen kroknar. Vad vill dom? Vart ska dom?
Jag är nog den ensammaste människan i hela världen. Om man räkna bort dom som lallar med. Där finns den verkliga ensamheten. Ingenting kan vara värre. Att leva tillsammans i ensamhet är en skam. Livet skrattar. Varför? Vad vill dom? Vart ska dom? Att dom orkar.
Äter den godaste ankan någonsin hos det söta paret på hörnet. Fnittrar bort en kväll över en pizza. Vandrar. Skriver. Reser helt nyktert. Ångesten är borta. Jag är nog fri snart.

Då ska jag gifta mig

You Might Also Like