Krumelurer

Lufs

 

Det pratas i byn.

Folk har sett honom springa.

Springa uppför berget.

Eller springa kanske är ett för stort ord i sammanhanget, lufsa är bättre.

När jag först hörde det så verkade alltihop bara vara en skröna, ett missförstånd, någon hade sett något och nu fördes historien vidare från mun till mun, men nu inser jag att det nog bara är min egen oförmåga att ta in det som gör att jag tvivlar. Han springer liksom inte. Och om han skulle göra det vid något oförklarligt ögonblick så springer han i alla fall inte uppför berg.

Sist vi satt ner för en pratstund så nämnde han i och för sig en tanke om att det nog var viktigt att pressa sig lite mer. Att söka efter kanten. Se hur långt man kan gå. Det hela kretsade runt idéen att vi nu mera har det för lätt och att utan motstånd så finns det ingen kraft.

Han hade pekat på parallellen med sin Zen Buddhism och menat att det fanns en gemensam grund.

-Löpning och meditation, är samma sak men med lite olika färg, hade han sagt.

Båda handlar om att förlora kontrollen lite, att tappa greppet om sina egna behov, glömma vad du önskar dig och i stället njuta och uppskatta det du har. Att vara förlåtande, tålmodig och mera anspråkslös. Ge det all din kärlek, begär inget av varken meditation eller löpning, och du kommer att få mer än du någonsin kunnat ana.

Det enda sättet som du kan besegra odjuret är med kärlek, du måste älska det du gör.  

-Så är det, hade han sagt.

Men från ord till handling är det oftast långt tänker jag men om nu någon nu sett honom lufsa uppför branterna där ute i skogen så är det kanske så. 

Vid ett tidigare tillfälle så hade han öppnat upp lite och berättat om den där natten på Kustjägarskolan. Natten då regnet vräkte ner, natten som dom sprang igenom. I två dagar dom legat nergrävda inne på ING 1:s övningsområde. Alla hade letat men dom hade förblivit oupptäckta. Ibland var sökarna så nära så det gick att ta i deras skor om man sträckte ut handen från gömslet. 

Den tredje kvällen så samlade löjtnant Wemenhög ihop dom och beordrade språngmarsch med lätt packning. Tanken var att dom skulle runda hela övningen och komma in från ett helt oväntat håll som ingen kunde ana. 

Under dom där mörka timmarna när dom tysta lufsade under många mil i ett sträck så hade han mött en märklig skönhet. Den fanns strax bakom den där punkten när man tror att man inte orkar ett enda steg till och upptäcker att det bara är en tanke och att när man tar sig förbi den tanken så öppnas något väldigt fint upp. Man kommer liksom hem till något.

Kan det vara ur detta som det nya lufsandet uppför berget är sprunget?

Vi håller tummarna att knän och senor håller och att han klarar det den här gången också.

Vad var det nu hon sa den där kvinnan i tidningen, vare sig du tror att du kommer att klara det eller du tror att du inte kommer att klara det, så kommer du att få rätt.

 

Annars är vi överens, det finsate som hänt oss i år är stugan vid sjön och dopet. 

Dopet av det lilla gossebarnet i Kristine kyrka. Alla människor från förr som dök upp. Glädjen som fyllde oss och den kärlek som fogade oss samman. Det var jäkligt fint det.

När prästen bar fram det lilla barnet inför församlingen och utbrast, -Se, en ny människa har kommit till oss, hälsa honom välkommen, då tänkte jag att det kanske var första gången i mitt liv som jag var helt närvarande.

Jag var där på riktigt och det kändes stort.

You Might Also Like