Krumelurer

sÖndag

 

Mitt Bonsaiträd sjunger på sista versen

För den oinsatte så verkar det kanske inte så dramatiskt men för mig är det en ren katastrof. Tanken var att det skulle leva i minst tio år och skulle få stå som en symbol för en lite förändrad Krister som numera kunde, bry sig om, och ta hand om levande ting.

När jag lämnade det lilla trädet för två veckor sedan så sprutade det av liv. Klargrönt stod det där och sken på sin favoritplats i solen. Jag arrangerade mitt tillfälliga resebevattningssystem efter konstens alla reglar. Trädet placeras på en liten ö i en balja fylld med vatten. På botten sitter en liten akvariepumb kopplad till ett tidsrelä. Tre dagar i veckan så kommer det en livsgivande stråle med vatten till det lilla rotsystemet. Lätt som en plätt. Trädet har klarat många långa resor på det sättet. Men den här gången så hände något och pappa var inte hemma och kunde ta hand om. Hon har tappat nästan alla sina fina gröna blad. Dom låg i en stor hör när jag kom hem. Gröna. Så bevattningssystemet har fungerat. Underligt.

Nu står hon framför mig som ett litet monument över min otillräcklighet. Ett naket skelett. Ett finger som pekar.

Det finns ett litet antal blad kvar och jag ska nu göra allt som står i min makt för att behålla livet i henne. Vi ska kämpa till sista lövet. Hon och jag.

Sverige gav ett tydligt besked. Vi talade klarspråk med varandra.

Fosterlandet och jag har gjort slut.

Jag trivs inte där längre. Jag känner mig utanför och helt felplacerad. Självklart så är umgänget med min familj en källa till glädje men allt annat har lämnat mig. Något säger mig att jag var helt felplacerad redan från början då jag inte har den här duktighetsgenen i mig som ni har. Jag har ingen längtan efter att vara rätt och spegla mig i andras uppskattning. Inte ett dugg. Ordning och reda spelar inte på mina strängar. Oreda, kaos, skratt och gråt är mina vänner i livet. Effektivitet och kalla regn i juni känns inte viktigt alls.

Detta mina vänner är en episk insikt. Jag kommer att vandra stigar med nya ögon fram över. Nu när jag allt oftare förstår var jag vill gå.

Ta nu detta inte som en kritik av Sverige eller nått. Det är ett fantastiskt land. Ett föredöme på många sätt. Säkert ett drömland för många.

Men inte för mig.

Detta leder till en annan fundering.

Ni måste försöka förstå en sak. Ta in.

I dagens värld så finns det en ny sanning som heter att om man bara vill så kan man göra vad som helst i livet. Grundbulten är att man intalar sig själv att man är världsbäst och att det man gör är det enda rätta. Om och om igen rapar men detta i sin hjärna och till slut så tror man på det. Men när en annan människa står bredvid och ser kejsaren utan kläder så blir det skitkonstigt. Lådan är tom. Men den skramlar. En bra insikt är nog att det är väldigt, väldigt få som faktiskt är så där grymt bra på något. Som skapar storverk. Som har kraften och förmågan. Som inte bara snackar. Resten av oss glider mest runt och försöker. Inget fel i det. Inte alls. Men lev med den insikten. Chilla. Var glad för det du har. För det som du faktiskt fick. Ta också in att även om du upprepar dogmen i ditt huvud att ditt sätt att leva är det enda riktiga så finns det anledning att tro att ute i verkligheten så kommer du att hitta människor som har en helt annan uppfattning och då är det viktigt att förstå detta och inse att det finns många olika vägar att gå. Och ingen är mer rätt än någon annan. Och om någon berättar om sin så är det ingen kritik av din.

En vän framhöll en sjukt bra liten mening som kan hjälpa dig framåt när du har målat in sig riktigt jäkla hårt i din egen sanning. När stoltheten gör det omöjligt att byta spår trots att man känner på sig att det är hög tid att göra så.

När man har målat in sig i ett hörn så är det viktigt att förstå att man i varje givet ögonblick kan resa sig upp, släppa penseln, och gå rakt fram. Över den våta färgen.

Don’t stay in the box. Fuck the rules.

 

You Might Also Like