Krumelurer

Trams

 

Jag tittade på Fernström i går. Han hängde på en veranda i Nashville.

Dom stötte ihop med en lite besynnerlig man som drog runt och talade med människor i all enkelhet. Han spelade på sin banjo och tecknade ner det som människor berättade för honom. I all enkelhet. Efteråt så frågade Jill vad han han tyckte

Tja, sa Erik, Det var en tung man. Han var på riktigt

Det sammanfattar en känsla som jag bär på och som blir mer hela tiden. Det blir allt mer trams runt oss. Företag, presidenter, media och människor söker snart bara uppmärksamhet för sin egen del. Dom satsar på sig själva. Om det inte går deras väg så skrivs det och gnälls det i en omfattning som känns helt snurrig. Alla har blivit ett offer för något och alla saknar något och vill ha mer. Alla är missförstådda och får inte den credd som dom själva tycker att dom förtjänar. Allt som intresserar är flyktigt trams. Alla vill ta en genväg, ingen orkar med jobbet utan vill vara framme direkt. Alla är rädda för vad dom andra ska tycka.

Detta inkluderar även mig.

Jag vill lära mig att bita ihop mer. Att målmedvetet arbeta utan att få något tillbaks. Att vara modig. Vara långsiktig. To act without expectations.

Bengt Olsson skrev så bra i DN. Det var ett svar till någon, vem minns jag inte.

“Anledningen till att jag så ofta återkommer till hennes svar är att det trycker upp all feghet och försiktighet mot väggen och säger: jo, jag kan förstå att du tycker att det är skitläskigt att skriva någonting som du inte på förhand kan kalkylera utfallet av. Men om du inte står ut med den ovissheten kanske du inte har något i yrket att göra. Detta är konst, och här undersöker vi saker. Ibland träffar vi rätt, nästan utan att veta om det, ibland slår vi an någonting som vi kanske inte ens ville slå an, ibland skjuter vi högt över målet och ibland gör vi sånt som ingen begriper eller ens är intresserad av att begripa. Det löper kort sagt över hela skalan. Men förvänta dig inte att jag ska trolla bort den där ovissheten åt dig, för det låter sig inte göras och det är kanske inte ens önskvärt. Jag måste söka upp mina egna smärtpunkter. Kosta vad det kosta vill. Kanske är jag ensam om dem. Kanske inte”

När jag en dag lämnar så vill jag ha uppsökt min egen smärtpunkt och att någon ska säga om mig att jag var på riktigt.

Det skulle göra mödan och resan värd

Glad Påsk på er Grevar och Baroner, nu drar jag till Frankrike och hänger med munkar och nunnor i ett kloster i tio dagar.

Quiet the mind and soul will speak

 

You Might Also Like